Äventyr i det heliga landet

Klagomuren och Klippmoskén
Jerusalem. En av världens äldsta städer, ett myllrande historiskt världsarv, lika fulländad i sin skönhet som den är omstridd, ett spännande men kontroversiellt resmål.
Överraskningen är total när jag kliver in i gamla stan och ser den svenska flaggan vaja mot en klarblå himmel bara ett femtiotal meter från Jaffa Gate som är en av de åtta portarna in till gamla stan i Jerusalem. Två inrättningar från landet Lagom följer sedan upp: ett “New Swedish Hostel” och ett “Swedish Christian Study Centre”. Jag bor på ett hostel inklämt på torget som erbjuder vägar in i de kristna kvarteren åt vänster och de armenisk-judiska åt höger. Hostlet ägs av en mycket vänlig man och hans yngre bror, båda från Palestina. I hostlets entré hänger tre inramade tidningsartiklar. Jag ler när jag ser att artiklarna är skrivna på svenska. De handlar alla om hostelägarens far som jag får veta har bott och jobbat i Broby (av alla platser) på 70-talet och hostelägaren blir strålande glad när jag översätter texterna för honom, ingen har gjort det förut och han har aldrig vetat vad det egentligen står om hans far i artiklarna.
En glad goja i gamla stan

Jag stannar ett par dagar i Jerusalem, hyr sedan en bil och åker ner till Ein Gedi, beläget vid de ödsliga kristalliserade stränderna vid Döda havet. Några mil norrut ligger Qumran, för språkentusiasten välkänt eftersom det var här som en herdepojkes jakt efter en förirrad get på 1940-talet ledde honom till ett av århundradets största arkeologiska fynd: dödahavsrullarna. Skrifterna, skrivna på hebreiska, arameiska och grekiska var mer än 2000 år gamla och innehöll diverse ovärderliga bibeltexter. Med denna historia färsk i minnet ger jag mig fanken på att lära mig lite hebreiska, men ger upp efter en snabb titt i en grammatikbok på ett Steimatsky (Israels motsvarighet till Akademihandeln). Senare får jag ändå mer kött på benen.

Språknörd i öknen
En kvinna som jag, på grund av oro att åka med fel tåg, tidigare inlett en konversation med berättar bland annat för mig att hebreiskan har en uppsjö av onomatopoetiska ord (dvs ljudhärmande; mjau och voff är exempel på dessa). Det hebreiska ordet för flaska till exempel; “bakbuk” har man infört i språket på grund av att det anses vara just så det låter när man dricker ur en flaska, bakbuk, bakbuk, bakbuk (tänk kluck, kluck, kluck på svenska).

 

Salt semester vid döda havet

Jag besöker Haifa, Safed och Genesarets sjö (där Jesus sägs ha gått på vattnet) och sedan flyger jag tillbaka till Sverige från huvudstaden Tel Aviv.
Väl hemma sitter jag i djupa funderingar med två nyinköpta böcker vars hebreiska text i mina ögon ännu bara är streckgubbar på hundratals sidor, men titlarna är väl kända: “Den gamle och havet” av Hemingway samt “Vänner emellan” av Amos Oz.

Varma hälsningar

Jakob Theander för
Comactiva Language Partner

Källor:

Baigent, M. och Leigh, R. “Dödahavsrullarnas hemlighet”

Vill du veta mer om oss? Klicka på länken under.