Emojis: vår tids hieroglyfer?

Emoji, smiley, piktogram, ikon, humörsymbol … Kärt barn har många namn. Det började som en lyckad förening mellan ett semikolon och en parentes. Idag har det blivit en enorm industri som varje dag kompletterar vår skriftliga kommunikation i sociala medier och sms. Men hur kommer det sig att vi tycker så mycket om att uttrycka oss genom de små gula gubbarna? Hur länge dröjer det innan de letar sig allt längre bort från sociala medier, ut ur våra smartphones? Kommer de att genomsyra framtidens affärskommunikation, press och litteratur? Och får det i så fall konsekvenser för vår språkförmåga på sikt? Vad händer med kommunikationen när symbolerna plötsligt har vitt skilda betydelser i olika kulturer?

Smyckar den skriftliga kommunikationen

Patrik Hadenius, chefredaktör på tidningen Språk, tror inte att emojins framfart i sociala kanaler kommer att påverka vårt språk nämnvärt – åtminstone inte i någon negativ bemärkelse. Enligt honom är symbolerna snarast en utsmyckning av den skriftliga kommunikationen. De möjliggör känslomässiga nyanseringar som annars kan vara svåra att få fram i skrift.

Julia Scott, redaktör på tv4:s sociala kanaler, säger att det skulle kunna uppstå problem i takt med att utbudet av symboler blir större och vi får fler bilder som betyder ungefär samma sak. Det kommer då att bli viktigare att använda exakt rätt symbol för det som ska uttryckas, för att undvika missförstånd.

Finns det då ett behov av att lokalisera emojis för olika marknader? Ett tydligt exempel är att i Sverige ”håller vi tummarna” när vi hoppas och önskar att det ska gå bra för någon. Den engelska symbolen för samma sak blir förstås ett pekfinger och ett långfinger som korslagts, eftersom motsvarande uttryck på engelska är ”fingers crossed”. Men det skulle i Sverige istället beteckna något helt annat: en vidskeplig tradition som visar att man ljuger och vill undvika att drabbas av straff för det.

Emojiöversättare till Londonbyrå

Den som vill undvika att ge sig ut på hal is med sina symboler har faktiskt en hel ”emojipedia” att slå i. Och det tyder ju på att det finns ett allmänt intresse för vad som är ”comme-il-faut” i fråga om de gula gubbarna. En översättningsbyrå i London skapade rubriker för drygt ett år sedan när man på fullt allvar annonserade efter en ”emojiöversättare”. Många hånfulla tongångar kunde höras då, men byrån motiverade sitt behov med en stor efterfrågan på översättning av rättegångsdokumentation där det blir helt avgörande att bevismaterial i form av t.ex. sms-meddelanden tolkas på exakt rätt sätt.

Inget för pressen

Även om emojis blir allt vanligare även på arbetsplatser och i affärskommunikation, lämpar de sig ännu inte i alla sammanhang. Detta tydliggjordes när tidningen USA Today för två år sedan bestämde sig för att se vad som skulle hända om man tryckte Facebooks nya emojis intill respektive nyhetsrubrik på tidningens förstasida. Reaktionerna lät inte vänta på sig och redaktionen fick hård kritik för upplägget. Och det kanske inte var så konstigt. Själva essensen i all nyhetsrapportering är ju att den ska vara saklig och objektiv. Är man rationellt lagd kanske det kan tyckas praktiskt att placera nyheterna i olika känslomässiga kategorier – då blir det snabbare och lättare att filtrera bort de dåliga nyheterna från de goda… Men nej, det tycks världen inte vara riktigt redo för än. Man kan säga och tycka vad man vill om de små symbolerna som ju redan har blivit animerad långfilm. Vi vågar oss på gissningen att de är här för att stanna.

Är du nyfiken på hur det såg ut i USA Today? Klicka här.